Dagsläget

Dagsläget

Image 4

Inom familjen är det i regel fadern eller en fadersfiguren som har auktoritet över kvinnor och barn. De flesta patriarkala samhällen är även patrilinjära det vill säga att egendomar och titlar ärvs från fader till son enbart på den manliga sidan. Exempel på detta är den Svenska traditionen med agnatisk arvsrätt, där den äldsta sonen ärver föräldragården.

Det råder idag ett konsensus, en allmän uppfattning, bland antropologer att samtliga samhällen, både de ca 1 200 som besökts av antropologer och de över 5 000 det finns data över historiskt, utan undantag är patriarkala enligt definitionen ovan.

Även om Sverige, av sig själv och av många andra länder anses vara en föregångare inom jämställdhet passar Sverige som land, perfekt in i definitionen av ett patriarkaliskt samhälle enligt ovan. Vad har vi egentligen gjort, mer än, att på kungens initiativ, ändra Successionsordningen, så att tronen nu går till kungahusets förstfödda.

Varför fortfarande skillnad

Det är fortfarande stor skillnad i Sverige och den kan sägas härstamma från näringslivet och enkla psykologiska fakta. Näringslivet understödjer ojämlikhet mellan män och kvinnor, helt enkelt för att det ger dem mindre kostnader samt för att de följer den enkla punkt som kommer som nästa anledning. Om de, männen i näringslivet, orkade ta sig utanför boxen skulle de inse att en växelvis verkan mellan att gynna mån och kvinnor skulle ge dem maximal ekonomisk vinning samt fördelen av att dra nytta av både manliga och kvinnliga synsätt. Det är det “fula” sättet att ge kvinnor mer jämställdhet, att utnyttja konkurrensen dubbelsidigt. För att komma till verklig jämställdhet krävs det däremot att vi ser individen, inte könet.

Om vi bortser från kärleksrelationer söker sig män helst till andra män när det gäller umgänge. Det samma gäller kvinnor, de umgås helst med andra kvinnor. Anledningen står antagligen att finna i igenkänning. I det lika könet finner vi samma intresse och vi kan dessutom oftast prata om det andra könet på ett mera otvunget sätt. Vi kan helt enkel vara mer av oss själva i samverkan med samma kön som vårt eget än i det motsatta förhållandet, ett annat kön. Vi väljer alltså att till största del låta vårt umgänge, om det inte gäller amorösa förbindelser, bestå av samma kön som vårt eget.

När vi skall anställa någon till en högre post, blir den första och starkaste instinkten att välja en person från samma grupp som jag själv tillhör. Det vill säga är jag man, anställer jag hellre en man och är jag kvinna, anställer jag hellre en kvinna. Denna trend är tydlig inom både privat och offentlig sektor och varför inte, det är självklart att jag känner mig mera hemma på en spelplan som dikteras av de villkor jag är van vid. Men att därifrån gå till att det är det enda rätta är, om vi bortser från psykologiska effekter, svårt. För onekligen är det så att det inom det andra könet kan finnas personer som har kvalifikationer som vida överskrider vad vi önskar, men ett ständigt hinder är just detta att det är det andra könet.

Ett samarbete mellan man och man eller kvinna och kvinna kan alltid fungera med koncentration på arbetsuppgiften. Ett samarbete mellan två olika kön kommer alltid riskera att tillföra en distraktion i form av sexuell attraktion, vi bortser tills vidare från homosexualitet. Samt ofta också mannens oförmåga, eller ovilja att anse kvinnan som en jämlike.