Löneskillnader

Löneskillnader

Image 6När det kommer till löneskillnader mellan kvinnor och män så existerar den. Det finns ett så kallat, ojusterat lönegap. Det är den siffra man får fram om man gör jämförelse mellan kvinnors och mäns timlön. Till stor del kan skillnaderna här förklaras med att många kvinnor arbetar inom låglöneområden som vård och handel, samt inom offentlig sektor, som generellt betalar mindre än den privata sektorn. men även om man tar hänsyn till sådana faktorer som yrkesval, arbetstid, utbildning och befattning och justerar för detta, kan man konstatera att skillnader kvarstår. Denna skillnad benämns justerat lönegap och kallas ibland även oförklarad löneskillnad.

Som vi kan se i kronologin ovan, tog det fram till 1960 innan Sverige anslöt sig till kravet om lika lön för män och kvinnor, nu, mer än 50 år senare har vi fortfarande inte nått dit. Hur kommer det sig?

Det är omöjligt att ur de statistikmodeller som finns dra någon slutsats då de lönepåverkande faktorerna är allt för många och i vissa fall omöjliga att kontrollera. Därför finns det två huvudteorier. Den ena säger att löneskillnader mellan könen beror på biologisk skillnad mellan kvinnor och män. Denna biologiska skillnad skulle då till exempel visa sig vid löneförhandlingar, genom att männen där har en tuffare och självsäkrare attityd och därmed skulle lyckas driva upp sin lön mera. Den andra teorin säger att det beror på kulturella skillnader mellan män och kvinnor.

Oavsett orsak får det två, inte enbart för kvinnor, utan även för samhället i stort, allvarliga konsekvenser. Skillnaden i livstidsinkomst, skillnaden påverkas även av mängden arbetstid, mellan män och kvinnor i Sverige är i genomsnitt 3,6 miljoner kronor. Detta påverkar bland annat pension och medför att 23, 6 procent av Sveriges kvinnor efter 65 års ålder riskerar att leva under fattigdomsgränsen. Samma siffra för svenska män är 10, 4 procent. För svenska kvinnor gäller att risken, att som pensionär få leva under fattigdomsgränsen är större i Sverige än i övriga EU-länder. Med en allt mer åldrande befolkning och ett samhälle där kvinnorna generellt lever längre än männen, leder detta naturligtvis till stora problem även för samhället.

Företagarorganisationer påpekar ständigt att lönenivån är för hög i Sverige, att kraven måste sänkas. Hur stämmer detta med att var fjärde svensk kvinna och var tionde svensk man måste leva livet som pensionär under fattigdomsgränsen? Det stämmer inte alls naturligtvis. Om företagen såg något mer långsiktigt på sin egen överlevnad skulle de snabbt inse att de borde framförallt öka kvinnornas löner, samt se till att äldre arbetskraft lättare kommer in på arbetsmarknaden. Detta eftersom ett fortsatt ökande av personer som lever under fattigdomsgränsen inte skapar grogrund för konsumtion, därmed undergräver det också företagens livskraft.

Många gånger ser vi i, samband med, lönesamtal och samtal om att få in fler människor på arbetsmarknaden, förslaget att, för att anställa vissa grupper skall företagen, för de som ingår i gruppen, få sänkta, eller helt slopade arbetsgivaravgifter. Skulle detta kunna vara något för att ge kvinnorna större möjligheter på arbetsmarknaden, slopa arbetsgivaravgiften för kvinnor? Tyvärr, svaret är nej, liksom det egentligen är nej för alla andra grupper också. Vad man “glömmer” tala om när man pratar om slopade arbetsgivaravgifter är att, av den lagstadgade arbetsgivaravgiften går cirka hälften till pension och sjukförsäkring.  Systemet med slopade arbetsgivaravgifter drabbar alltså de med redan låg inkomst, ännu hårdare, gör dem till ännu fattigare pensionärer.¨

Vi kan hos många företag och i deras årsberättelser se vackra ord om att de stödjer än det ena globala projektet, än det andra. Det kan röra sig om allt från vattenprojekt till svältkatastrofer världen över. När får vi se ett svenskt storföretag som säger och både i ord och handling visar att man stödjer svensk och speciellt svenska kvinnors välfärd?

Samhället har med många och egentligen för samhället i stort sett kostnadsfria förslag försökt råda bort på den snedfördelning som finns i löner mellan män och kvinnor. Inget av dem har gett önskat resultat, endast marginella skillnader. Därför, ett helt nytt förslag. Den regering som verkligen vill se att jämlikhet mellan män och kvinnor blir en verklighet, måste också inse att det kostar. Mitt förslag innebär att staten premierar de företag som anställer kvinnor till samma lön som män genom att minska de sociala avgifterna för kvinnor med, en hypotetisk siffra, tjugofem procent, kanske en högre procentsats behövs, samtidigt som man kompenserar de anställda kvinnorna med samma procentsats.

Detta skulle leda till att det vore bättre för företagen att ge kvinnor anställning och ge kvinnorna en möjlighet att visa att de är minst lika duktiga som männen. Efterhand som man uppnår målet, jämlikhet, minskas procenttalet, tills man uppnått en symmetri mellan män och kvinnor.